För några år sedan gick jag rakt in i den berömda väggen så det braka om det. Man fattar inte vad som hände och sen sitter man där. Kan ju säga att det är inte helt enkelt att ta sig upp igen. Det krävs mycket tålamod och motivation och ändå kan man trilla dit igen. Fördelen med att ha varit där är att man lär sig mycket om sig själv. Jag lärde mig att prioritera. Jätteviktigt! Jag lärde mig att säga nej och jag rensade bland mina så kallade vänner. Hellre få riktiga vänner som man kan lita på än en massa falska typer som vänder kappan efter vinden.
Pojkarna var hemma några dagar med en jobbig förkylning och för mig resulterade det i en lunginflammation. Allt detta på en gång gjorde att jag kände att det var dags att dra i handbromsen. Ogräset i rabatterna finns kvar i morgon också och de riktiga vännerna finns kvar och väntar när det är dags att släppa på handbromsen igen.
Nu har jag det så bra att jag har två 12-åringar(snart) hemma som planerar inför påsken. De verkar ha det så roligt så man kan inte annat än dras med i alla planer. Det piggar upp. Tänker bara på hur jag firade påsk när jag var i den åldern. I Färgelanda fyller man påskbrev med godis och springer runt i stugorna. Det gällde att slänga in påskbreven och springa snabbt så de inte han se vem påskkärringarna var. Det blev lite konstigt när min kusin från Uddevalla kom upp. Hos henne delade man ut tomma påskbrev och förväntade sig att få godis i utbyte. Jag kunde inte förstå det då. Om man ger så får man tillbaka, man ska inte förvänta sig något sådant. När utdelningen var klar så hade vi godis båda två och det var ju det viktigaste.
(storasyster och lillasyster på väg till Blåkulla)
Nu ska jag gå ut och njuta av naturen och ta vovvarna med på en långpromenad. Dags att släppa på handbromsen igen.
Glad påsk på er allihopa.
Ett sånt påskande har jag aldrig hört om förr! Ge dem man besöker godis! Kul variant! Hemma så gick vi bara runt, utklädda, med en kaffepanna i handen o såg fina ut. Inga påskbrev, det fanns inte då, i alla fall inte där jag bodde.... Godis blev det, o kul var det. Fast påskbrasan med alla smällare var nog bäst.. Ettöres, häxpipor mm. Ack ja!
SvaraRaderaMaken har åxå varit inne i väggen o vänt. Det tog några år att bli någorlunda som förr. Jag har lärt mig en hel del av hans sjukdom. Det är inte mycket som är jätteviktigt, många måsten kan skjutas upp eller struntas i. Det viktigaste är att orka hålla ihop, att orka hålla ut. Att svära över den apatiska parnern när man var ensam, att stötta tills man vill spy, nästan. Att göra det mesta själv, när den andre inte orkar bry sig. Det funkade! Han är tillbaka, nu är det mest jag som är trött o likgiltig.... Nu stöttar han mig o gör det jag inte orkar. Visst är det gott när det löser sig igen!
Så bra att du drar handbromsen när det behövs!
Hoppas du hade en bra påsk på din öde ö! :-)